Då har man gått sin andra klubbmatch. Trots att jag var ganska negativt inställd innan jag for så blev jag mer positiv när jag väl kommit dit och körde igång med uppvärmingen. Den här gången kände jag mig mer självsäker och kom ihåg bättre att hålla garden uppe och vara stabil och inte skutta så mycket som jag lyckades med förra gången.

Adrenalinet pumpade, pumpade en del efter också och jag är fortfarande lite uppspelt! Fick mycket beröm sen av en del folk, var riktigt kul och ens självkänsla höjs ännu mer. Man blir väldigt taggad på nästa match.

Sen hem till min fina pojkvän och vi gick iväg och handlade och köpte med oss glass nu på kvällsningen, riktigt härligt!

Så det har varit en skit bra lördag helt enkelt.

Fan vilket roligt träningspass vi hade idag! Gick till backen och ruschade 6x2 på olika nivåer och sedan tillbaka till gymmet och körde cirkelträning med olika styrke stationer. Jag var lite smått nervös innan för att bli den enda tjejen men så var blev, som tur var, inte fallet. Härligt tjejgäng är vi! Blev lite taggad på att köra det vanliga passet efter men så kände jag att det fick vara nog med ett idag. Imorgon väntar ett nytt pass!

Så dagen slutade bra i alla fall. Inge mer otur för mig blev det, vilket jag förfarades över med tanke på dagens händelser. Jag började nästan fundera om det var något slags tecken eller någon varning, men det verkade helt enkelt bara vara en otursdag.

Tjingeling!

Trots att jag vaknade upp och var på ett strålande humör, och trots att solen skiner och det är härligt väder idag så urartade sig min dag till det motsatta efter några timmar.

För det första. Satte på mig ett par jeans som jag sedan efter drygt efter 10 minuter ångrade att jag ens satte på mig. Jag tänker aldrig mer använda de jeansen igen, I tell ya! Satte mig på tåget och åkte till Tierp, hatar verkligen den byhålan och traskade till tandläkaren. Blev redan där på dåligt humör för atmosfären är så jädrans nedsmutsad! Kände mig så jävla obekväm i kläderna men kunde ju inte byta direkt. Sen när man var tillbaka så tro fan inte på att jag typ håller på och ramlar när jag ska gå upp på trottoaren på stationen. Så jävla pinsamt! Jävla solglasögon! Man ser fan knappt något ändå. Kände mig ännu mer obekväm och riktigt löjlig så där sjönk självförtroende mätaren rejält och inte nog med det så utbrister jag ett jävligt löjligt "ooojsan". Hoppas ingen hörde, var ju folk precis överallt.

Gick heeela vägen till affären långsamt och försökte ha koll på var jag satte fötterna. Allt gick bra på väg till cykeln, men när jag kommer till en trottoar så spricker påsjäveln i kuppet och den turkisk yoghurten jag köpte ramlade ut och nästa for ut på vägen så fick ha bara den hängandes på styret. Och som grädden på moset så såklart lyckas jag med samma sak men på en större väg. Skulle cykla nerför trottoaren och då lossnar själva handtaget på burken så den smäller i backen och rullar ut på vägen där det kommer en bil. Fick kasta cykeln åt sidan och bara kände vreden och frustrationen välla upp i mig.

Jävla skit dag säger jag bara! Det är just sådana här dagar som man bara vill släcka allt.

Inatt så drömde jag en dröm som jag kände starkt hade en viss betydelse. I drömmen befann jag mig uppe på höga berg, omgiven av vatten och extremt smala, rakt nedåtgående stegar på flera hundra meters höjd uppför berget. Jag kommer även ihåg att jag vid ett visst tillfälle kastade mig utför stupet, ner i vattnet men kände inte direkt någon rädsla.

Jag googlade upp en sida som hade en drömtydning nyss och där stod det på ordet avgrund (som hänvisades från ordet berg) följande:

"Det kan tydas så att du bör rannsaka ditt inre, nå "botten" av dig själv för att försöka komma till klarhet med hur du vill utforma ditt liv. Drömmer du att du faller ner i avgrunden kan du erfara en sådan skräck att du vaknar, men samtidigt kan du känna en svindlande lyckokänsla som skänker dig nästan fysisk tillfredsställelse."

Det kan ju stämma. Att ha nått botten kan ha att göra med att jag känt mig nere på botten av mig själv nu förra veckan. Man börjar fundera kring sitt liv och det gjorde ju även jag. Med plugget, jobb och vad jag vill. Sen med en lyckokänsla som skänker en fysisk tillfredsställelse. Ja, det kan ju stämma också. Jag blir på toppenhumör nu efter träningspassen och just idag då jag har återhämtat mig mer och det var riktigt bra på träningen så känns det otroligt bra! Fått en ny kick av energi så nu orkar jag ta tag i vardagen som jag vill ha den nu igen.

Men det är ju ännu intressantare att gå djupare med drömmar. Varför drömmer vi? Är det enligt Freuds drömteori, att det är vårt egna undermedvetna, där vi vill försöka att uppfylla våra önskningar som sker i drömmarna, "förbjudna" tankar som vi har i vaket tillstånd men som vi kan få uppfylla i drömmarna istället? Jag tror nog inte riktigt så, för jag vill inte kasta mig utför ett stup, då tror jag mer på det latenta, att det har en betydelse. Eller är drömmar någon slags varning från det andliga?

Själv tror jag det har något att göra med vårt undermedvetna på ett mer andligt stadie. Det kan vara varningar, riktlinjer, råd med mera, som vi i vårt undermedvetna på något sätt bara vet men som bara kan visa oss i våra drömmar.

Man kan nog diskutera om sådant här i all evighet känns det som. Alltid lika kul.

Kände för att blogga lite, så tänkte skriva ett inlägg. Lite måndags tankar såhär på kvällsingen.

Vad fasen vill jag göra i framtiden? Jag vet inte riktigt exakt. Men det som lockar just nu är dietist programmet eller också någon form av kost och tränings utbildning. Tycker det är väldigt intressant det här med kost och vad vi bör äta för att må som bäst, hur all slags föda som vi stoppar i oss påverkar våra kroppar från individ till individ och även i samband med träning.

Polisyrket lockade förut, men jag vet inte riktigt om jag är tillräckligt stark för det - ännu. Man växer ju och blir starkare och mognare ju mer tiden går, och även om jag har haft folk som tvivlat på mig så ska man aldrig någonsin ge upp! Man är inte direkt samma person 10 år senare. Går inte riktigt att jämföra en ung tonåring med en vuxen människa.

Vissa verkar veta direkt vad de vill bli, och det går lätt för de att uppnå sina mål. Men jag tror mycket beror på ens uppväxt, hur stark man är och vad man genomgår. Det är inte alltid så lätt för en som är blyg, inte tror på sig själv och som blivit mer nedtryckt av folk som inte förstår bättre och man orkar inte riktigt att ta tag i skolan och tron till sig själv tappar man. Inte undra på att man kanske inte direkt vet vad man vill göra i sitt liv. Men man får testa sig fram, göra det man mår bra av för stunden, hela tiden så kommer man väl fram till vad man vill göra senare.

Jag antar att allting har sin gång. Att allt sker av en orsak och har en mening. Tiden får helt enkelt utvisa vad som kommer ske.

Det har varit lite si och så den här veckan. Känt mig lite nedstämd och mitt självförtroende har inte varit den bästa direkt. Legat sjuk hela förra veckan vilket resulterade i att ha fått skippat träningen i nästan två veckor. Alla vet vi att man mår bra psykiskt och fysiskt av träning som man tycker är kul. Även om det inte är kul när man sätter igång men det gäller att hitta balansen, komma in i det och hitta sin egna träningsform. Därför var det så skönt men ändå ganska jobbigt i torsdags då jag kom igång med träningen igen. Fyfan vad man tappar ganska mycket. Fick träningsvärk och det brukar jag inte ha. Men nu så känner jag mig piggare igen och på bättre humör och sakta så stärks mitt självförtroende.

Var och tränade idag på förmiddagen på tjejträningen och på tisdag så kör vi igång med cross training! Det är ett väldigt intensiv träning med spring i backen och styrkeövningar efter. Men det är bara bra, jag behöver bli mycket starkare på överkroppen, framför allt armarna. Ska bli skit kul! Jag tänker inte lägga mig, jag ska resa mig. Jag tillåter alldeles för mycket att trycka ner mig själv, vara för självkritisk och sänka mig med negativa tankar. Även om det är lätt att säga att tänka positivt vilket kanske inte är så jävla lätt när man är deprimerad så får man försöka hitta sin vilja och hitta de där positiva sidorna med allt man gör. För det är då man orkar, det är då man kämpar och det är då man lyckas.

Jag är jävligt sugen på att gå min första D-klass match om någon månad. Klubbmatchen ska jag gå på, men ibland näär jag känner mig nere och tappar orken, då litar jag inte på mig själv längre och tänker att "nja, jag kommer nog bara bli utskrattad, misslyckas och känna mig dum efteråt". Men jag måste se det realistiska i det hela. Det finns måååånga som inte vinner på sina första matcher och en D-klass match är inte så blodigt allvarlig heller. Det är ju en erfarenhet och då vet jag hur jag ska kunna bli bättre på nästa gång, vad jag behöver öva upp mig på och så vidare.

Nä, nu fan ska jag rycka upp mig. I alla fall försöka.